Tack Goffman!
I have absolutely nothing to say. But I have absolutely everything to say.
Ska jag ge efter kanske? Skita i allt det där andra. Allt det där som är fel. Och bara ge efter. För vad är meningen ändå liksom?
Det räcker inte. Det har aldrig räckt. Kommer aldrig att räcka. Du får säga precis vad du vill, för jag vet. Jag har bevis.
Så vad återstår då? Fokusera på det du har. På det som finns. Jaha. Sen då?
De har. De lever och gör. Allt det jag hade. Det jag gjorde.
De delar. De upplever. Allt det jag delade. Det jag upplevde.
De räcker.
De har insikter. Sånt som jag aldrig fick.
De har förutsättningar. Såna jag aldrig fick.
Jag resignerar och finner mig. Jag måste finna mig. Jag måste.
Andra behöver. För dem ska jag.
Men jag. Jag resignerar.
Tur jag är en jävel på masker och roller!
Ska jag ge efter kanske? Skita i allt det där andra. Allt det där som är fel. Och bara ge efter. För vad är meningen ändå liksom?
Det räcker inte. Det har aldrig räckt. Kommer aldrig att räcka. Du får säga precis vad du vill, för jag vet. Jag har bevis.
Så vad återstår då? Fokusera på det du har. På det som finns. Jaha. Sen då?
De har. De lever och gör. Allt det jag hade. Det jag gjorde.
De delar. De upplever. Allt det jag delade. Det jag upplevde.
De räcker.
De har insikter. Sånt som jag aldrig fick.
De har förutsättningar. Såna jag aldrig fick.
Jag resignerar och finner mig. Jag måste finna mig. Jag måste.
Andra behöver. För dem ska jag.
Men jag. Jag resignerar.
Tur jag är en jävel på masker och roller!
Så hanterar jag. Om och om igen.
För mycket som inte ligger öppet. För mycket att hantera. Jag är bra på att hantera. Men det här går inte.
När får man ge upp?
Han och jag satt ofta på vår brygga vid vår sjö, lagom långt in i den norrländska skogen. Tysta. Min morfar lärde mig uppskatta tystnad. För i tystnaden kommer alla ljuden. Allt blir så tydligt. Och i bland i natten, när jag har möjlighet att sitta vid en sjö, kan jag känna doften av morfar. Höra hans andetag. Det gör mig trygg en stund i den annars stora och osäkra världen.
Min morfar var en underbar man. När han var nykter. När han drack. Då var han annorlunda. Då fick vi ta sparken flera kilometer till grannen och vänta. Men min morfar slutade dricka. Till slut. Men med frånvaron av spriten försvann en del av min morfar med. Den morfar som satt där vid sjön med mig. Han blev snäll för jämnan, men hans själ var borta. Visst är det märkligt?
Min mormor är en fantastisk kvinna. En seg kvinna. En överlevare. En sån som hanterar. En känslig själ med underbart barnasinne. Men instängd i sitt ansvar. Känslor stängs in bakom en fasad av humor och skratt.
Min mor är det finaste du kan tänka dig. Stora gröna ögon i ett litet ansikte. Äldst i barnaskaran. Precis som mormor är hon seg. Och gömmer sina känslor bakom en fasad. Min mor hade problem med att jag var så fysisk som barn. Att jag ville kramas mycket och ofta. Hon blev nästan förlägen när jag sa att jag älskade henne. Hon är fortfarande sådan. Min far tänker jag inte gå in på just nu, det förstör min känsla av lugn. I det har jag vuxit upp.
Natten är min egen tillflykt när känslorna tar över. För jag har systematiskt vägrat att sluta känna. Vägrat att bygga en fasad. Ändå är det precis det jag gjort, hela mitt liv. Men i natten har jag alltid kunnat öppna en springa i fasaden. Kunnat känna.
När morgonen sprider ljus återstår hanteringen.
Om det inte går? Får man ge upp då?
När får man ge upp?
Allt blir annorlunda i natten. Många nätter har jag tillbringat ute i tystnaden med hundarna genom åren. Sinnena skärps där, i allt det mörka. Allt blir skarpt och tydligt mitt i det lite suddiga, dunkla. Dofterna känns tydligare, som om dagsljusets brus stör känslan av doften. Doften av våt asfalt, av våta löv. Jag blundar och vänder ansiktet upp mot en svart himmel, andas in genom näsan och känner oro och ångest lämna mig. Lätt går jag vidare, förtrollad av känslan. Ljudet av hundarnas nosande i gräset är lugnande ut i varje nerv. Så obekymrade. Fria i sina sinnen. En doft de undersöker ivrigt för att sedan, utan betänkligheter, trippa vidare. Fria. Obekymrade. Ljuden är också de annorlunda i natten. Som att jag kan isolera ljudet från ett enda löv som viker sig när jag trampar på det. Långt borta hörs en bil men ljudet blir aldrig så högt som under dagen. Jag saknar min morfar väldigt vid sådana tillfällen. Min morfar lever, men vi ses nästan aldrig då han och mormor bor så långt bort. Min morfar var ute mycket med mig när jag var liten. Han visade mig insekter och smådjur. Lärde mig blunda och ta in omvärlden. Att verkligen lyssna. Känna dofter. Känna.
Han och jag satt ofta på vår brygga vid vår sjö, lagom långt in i den norrländska skogen. Tysta. Min morfar lärde mig uppskatta tystnad. För i tystnaden kommer alla ljuden. Allt blir så tydligt. Och i bland i natten, när jag har möjlighet att sitta vid en sjö, kan jag känna doften av morfar. Höra hans andetag. Det gör mig trygg en stund i den annars stora och osäkra världen.
Min morfar var en underbar man. När han var nykter. När han drack. Då var han annorlunda. Då fick vi ta sparken flera kilometer till grannen och vänta. Men min morfar slutade dricka. Till slut. Men med frånvaron av spriten försvann en del av min morfar med. Den morfar som satt där vid sjön med mig. Han blev snäll för jämnan, men hans själ var borta. Visst är det märkligt?
Min mormor är en fantastisk kvinna. En seg kvinna. En överlevare. En sån som hanterar. En känslig själ med underbart barnasinne. Men instängd i sitt ansvar. Känslor stängs in bakom en fasad av humor och skratt.
I det har min mor och hennes sex syskon vuxit upp.
Min mor är det finaste du kan tänka dig. Stora gröna ögon i ett litet ansikte. Äldst i barnaskaran. Precis som mormor är hon seg. Och gömmer sina känslor bakom en fasad. Min mor hade problem med att jag var så fysisk som barn. Att jag ville kramas mycket och ofta. Hon blev nästan förlägen när jag sa att jag älskade henne. Hon är fortfarande sådan. Min far tänker jag inte gå in på just nu, det förstör min känsla av lugn. I det har jag vuxit upp.
Natten är min egen tillflykt när känslorna tar över. För jag har systematiskt vägrat att sluta känna. Vägrat att bygga en fasad. Ändå är det precis det jag gjort, hela mitt liv. Men i natten har jag alltid kunnat öppna en springa i fasaden. Kunnat känna.
När morgonen sprider ljus återstår hanteringen.
Om det inte går? Får man ge upp då?
Att våga lyckas misslyckas..
Naken står jag inför gubben i Här är ditt Liv. Darrande med ångesten drypande ur varje por.
Mitt liv. Personer. Minnen. Händelser. Misslyckanden.
Jag vill inte vara med. Jag vill inte se det framför mina ögon. Nej, jag vill blunda och stoppa tillbaka det i sina lådor där det hör hemma.
En ny tid. En ny början. Ett nytt slut.
Igen.
Men jag vill inte se slutet den här gången. Jag vill inte drömma, planera eller styra. Jag vill inte misslyckas. Men inte heller lyckas.
Motstridigheten är stor men jag är större. Jag kan ta kontroll utan att kontrollera. Tankarna går att möblera om, flyttas ur fokus. Känslorna går att känna men utan att låta dem ta över. Jag är större än sammanhanget. Jag växer likt en tornado men utan att förstöra. Jag finns men utan karta och kompass, jag existerar men utan ett klart syfte. Vad du ser är vad du får. Och det är inte statiskt.
Nej jag vill inte misslyckas mer. Men inte heller lyckas. För med känslan av att lyckas, att uppnå, kommer risken för att misslyckas. Det som är jag får räcka. Det får vara bra nog. Utan att vilja lyckas kanske jag kan finnas. Och få mig att räcka. Jag har massor att ge. Men utan att vilja lyckas kan jag ge utan att misslyckas.
Mitt liv. Personer. Minnen. Händelser. Misslyckanden.
Jag vill inte vara med. Jag vill inte se det framför mina ögon. Nej, jag vill blunda och stoppa tillbaka det i sina lådor där det hör hemma.
En ny tid. En ny början. Ett nytt slut.
Igen.
Men jag vill inte se slutet den här gången. Jag vill inte drömma, planera eller styra. Jag vill inte misslyckas. Men inte heller lyckas.
Motstridigheten är stor men jag är större. Jag kan ta kontroll utan att kontrollera. Tankarna går att möblera om, flyttas ur fokus. Känslorna går att känna men utan att låta dem ta över. Jag är större än sammanhanget. Jag växer likt en tornado men utan att förstöra. Jag finns men utan karta och kompass, jag existerar men utan ett klart syfte. Vad du ser är vad du får. Och det är inte statiskt.
Nej jag vill inte misslyckas mer. Men inte heller lyckas. För med känslan av att lyckas, att uppnå, kommer risken för att misslyckas. Det som är jag får räcka. Det får vara bra nog. Utan att vilja lyckas kanske jag kan finnas. Och få mig att räcka. Jag har massor att ge. Men utan att vilja lyckas kan jag ge utan att misslyckas.
Stängt.
Japp, Bloggen är "stängd" en tid framöver igen.
An so on
Innesluten i trådar av tankar och känslor. Motstridiga, klängande, kvävande, trassliga. Vilse irrar jag runt och försöker hitta en ände av trådarna. Jag vill reda upp trasslet, följa tråd för tråd, men jag finner inga ändar att greppa tag i. Ibland ser jag dem, mitt i all den röra som utgör mitt inre, men när jag ska fånga dem är det för mycket trassel ivägen. Planlöst vankar jag runt i det som utgör den enda trygghet jag har kvar, de väggar som utgör muren som håller trasslet på plats. Utanför är det för stort, för mycket och jag är rädd att alla mina trådar ska slippa ut och försvinna, lämna mig kvar utan tanke. Utan känsla.
Utan mål vankar jag runt runt runt och försöker genom att flytta på materiella saker bringa någon slags ordning i tillvaron. Men oron i kroppen dämpas inte. Det kryper som av små myror i varje del av kroppen och lungorna vill inte ta emot luften jag försöker få ner i dem.
När kvällen kommer skriker kroppen av trötthet, uppgivenhet och frustration. Sömnen vill inte infinna sig. Den sömn jag eventuellt får är fylld av drömmar och kudden är våt när jag plötsligt vaknar till.
Svettig vrider och vänder sig min kropp som helt av sig själv och när gryningen når mina fönster är jag sedan länge vaken. Fortfarande.
Jag tar mig an de saker jag måste, hjärtat slår ut blodet i mina ådror i små snabba stötar och jag mår illa. Jag är innesluten i ett väldigt trassel av trådar utan slut. Utan början. Och ingen ser. Ingen förstår. En ny dag, samma som den förra, tar sin början och jag klär på mig min mask. Studerar ansiktet i spegeln. Ser men känner inte igen. Något saknas. Ögonen som stirrar tillbaka på mig är frågande. Jag har inget svar. Jag förstår inte. Vet inte.
Vilse irrar jag runt. Försöker finna en ände att ta tag i. Och snart är det kväll igen.
Du fattas mig... och jag önskar du inte gjorde det.
Utan mål vankar jag runt runt runt och försöker genom att flytta på materiella saker bringa någon slags ordning i tillvaron. Men oron i kroppen dämpas inte. Det kryper som av små myror i varje del av kroppen och lungorna vill inte ta emot luften jag försöker få ner i dem.
När kvällen kommer skriker kroppen av trötthet, uppgivenhet och frustration. Sömnen vill inte infinna sig. Den sömn jag eventuellt får är fylld av drömmar och kudden är våt när jag plötsligt vaknar till.
Svettig vrider och vänder sig min kropp som helt av sig själv och när gryningen når mina fönster är jag sedan länge vaken. Fortfarande.
Jag tar mig an de saker jag måste, hjärtat slår ut blodet i mina ådror i små snabba stötar och jag mår illa. Jag är innesluten i ett väldigt trassel av trådar utan slut. Utan början. Och ingen ser. Ingen förstår. En ny dag, samma som den förra, tar sin början och jag klär på mig min mask. Studerar ansiktet i spegeln. Ser men känner inte igen. Något saknas. Ögonen som stirrar tillbaka på mig är frågande. Jag har inget svar. Jag förstår inte. Vet inte.
Vilse irrar jag runt. Försöker finna en ände att ta tag i. Och snart är det kväll igen.
Du fattas mig... och jag önskar du inte gjorde det.
lost in the unvisible space
Nytt hem som är fint, rent och ordnat. Men som inte känns som hemma.
Och jag är vilse.
Och nu?
Singel.
Smaka på ordet.
Helt ok. Om man var 20. Inte när man nästan är 40.
Men nu är det så. Jag är, på riktigt, singel.
Vad gör jag nu då?
Broken in to a million pieces
Vi passar så bra ihop.
Och det gör ont.
Håller skenet uppe och försöker ta det som en Man. Eller nåt. Men känslorna bubblar inuti och Han är inte min längre.
Trasig. På fler sätt än ett.
Och det gör ont.
Håller skenet uppe och försöker ta det som en Man. Eller nåt. Men känslorna bubblar inuti och Han är inte min längre.
Trasig. På fler sätt än ett.
försöker...
... hålla ihop. Allt är ett enda virrvarr av funderingar och sinnesstämningar. Konstruktiva tankar, fokusera, framåt, rasa, sorg, förtvivlan, hjälplöshet, irritation, frustration, maktlöshet, förvirring.
Jag önskar att jag mitt i allt kunde känna någon glädje.. Någon tillförsikt om att jag verkligen TROR att det här är rätt och bra. Någon minsta gnutta glädje mitt i allt. Men det finns inte.
Jag kan känna beslutsamhet. Rationella tankar. Planera och hoppas och se fördelar. Men jag kan inte hitta känslan av att det här känns bra.
Många funderingar kring hur det kommer bli.. inte för honom och barnen. Inte för mig och barnen. Utan för mig.. mig som person, som kvinna. För mig utan honom. Olika varianter på att gå vidare. Hur? Jag och barnen kommer klara oss, få det bra och allt sånt. Han kommer få det bra med sina barn. Mer lugn, mindre oro och stress. Sånt som till stor del lett till detta.
Men det känns FEL. Det känns inte rätt. Det känns inte bra.
Lugn och ro. Det behöver vi båda.
Mindre stress, oro och saker i vardagen som tär på oss. Det behöver vi båda.
Men sen, när vi sitter där.. i lugnet.. och har hittat tillbaka till orken. Vad finns då kvar?
Du får aldrig försvinna ur mitt liv. Aldrig.
Jag vill aldrig försvinna ur ditt.
Jag älskar dig, kommer alltid älska dig och jag hoppas att jag med tiden kan komma att älska dig som min bästa vän...
Jag önskar att jag mitt i allt kunde känna någon glädje.. Någon tillförsikt om att jag verkligen TROR att det här är rätt och bra. Någon minsta gnutta glädje mitt i allt. Men det finns inte.
Jag kan känna beslutsamhet. Rationella tankar. Planera och hoppas och se fördelar. Men jag kan inte hitta känslan av att det här känns bra.
Många funderingar kring hur det kommer bli.. inte för honom och barnen. Inte för mig och barnen. Utan för mig.. mig som person, som kvinna. För mig utan honom. Olika varianter på att gå vidare. Hur? Jag och barnen kommer klara oss, få det bra och allt sånt. Han kommer få det bra med sina barn. Mer lugn, mindre oro och stress. Sånt som till stor del lett till detta.
Men det känns FEL. Det känns inte rätt. Det känns inte bra.
Lugn och ro. Det behöver vi båda.
Mindre stress, oro och saker i vardagen som tär på oss. Det behöver vi båda.
Men sen, när vi sitter där.. i lugnet.. och har hittat tillbaka till orken. Vad finns då kvar?
Du får aldrig försvinna ur mitt liv. Aldrig.
Jag vill aldrig försvinna ur ditt.
Jag älskar dig, kommer alltid älska dig och jag hoppas att jag med tiden kan komma att älska dig som min bästa vän...
The sun is always there, even if we dont see it.
Förtvivlan.
Beslutsamhet.
Förtvivlan.
Förvirring.
Rädsla.
fokus.
Suddigt.
F ö r t v i v l a n.
Jag vill inte det här.
Men nu händer det.
Det blir bra. Eller hur?
Beslutsamhet.
Förtvivlan.
Förvirring.
Rädsla.
fokus.
Suddigt.
F ö r t v i v l a n.
Jag vill inte det här.
Men nu händer det.
Det blir bra. Eller hur?
If only
If only I could come up with the answers. If only I could heal your wounds as well as my own.
If only I could keep you and make you feel safe and happy.
Time has run out on us and it hurts so bad. It hurts more than anything I´ve ever felt in my life.
I feel like a big fat failure. My inside feels like a big open wound. If only I could make everything alright.
If only I could come up with all the right answers...
I´m hurting. Bad.
If only I could keep you and make you feel safe and happy.
Time has run out on us and it hurts so bad. It hurts more than anything I´ve ever felt in my life.
I feel like a big fat failure. My inside feels like a big open wound. If only I could make everything alright.
If only I could come up with all the right answers...
I´m hurting. Bad.
Hinderbana
Livet är en märklig resa. För en del rullar det på och fylls med sånt man tycker livet ska fyllas med. För andra är det som en konstant hinderbana. Små pauser där det bara är att springa lite lätt innan man måste ta i för att komma över nästa hinder.
Det där med att tänka positivt blir så .... märkligt. Det ska gå, det ska fungera. Tydligen.
Ibland tror jag verkligen att jag är en hemsk hemsk människa. Varför ska annars allt vara så förtvivlat svårt för mig? Något fel måste jag ha gjort. Ett stort ett.
Men självömkan är inte åtråvärt. Det är inte styrka. Nej, det är vidrigt och svagt. Om det nu är självömkan jag sysslar med. Jag vet inte. Men vidrigt och svagt känns det.
Allt jag trodde på. Allt jag kände var bra i allt det jobbiga. Grunden. Det där självklara. Det som gör att man orkar ta sig över hindren. Det verkar tas ifrån mig.
Det som är jag räcker inte. För barnen, för hundarna, för vännerna.. då räcker det. Men för mig själv, för det som är Mitt. För det som jag vill ha och behöver. Då räcker det inte att vara jag. Och tiden rinner ifrån mig i ett timglas som allt snabbare töms. Jag vänder ibland på glaset, lurar tiden. Men det hjälper inte.
Det där med att tänka positivt blir så .... märkligt. Det ska gå, det ska fungera. Tydligen.
Ibland tror jag verkligen att jag är en hemsk hemsk människa. Varför ska annars allt vara så förtvivlat svårt för mig? Något fel måste jag ha gjort. Ett stort ett.
Men självömkan är inte åtråvärt. Det är inte styrka. Nej, det är vidrigt och svagt. Om det nu är självömkan jag sysslar med. Jag vet inte. Men vidrigt och svagt känns det.
Allt jag trodde på. Allt jag kände var bra i allt det jobbiga. Grunden. Det där självklara. Det som gör att man orkar ta sig över hindren. Det verkar tas ifrån mig.
Det som är jag räcker inte. För barnen, för hundarna, för vännerna.. då räcker det. Men för mig själv, för det som är Mitt. För det som jag vill ha och behöver. Då räcker det inte att vara jag. Och tiden rinner ifrån mig i ett timglas som allt snabbare töms. Jag vänder ibland på glaset, lurar tiden. Men det hjälper inte.
Ambivalens
Kaos i huvudet och jag gillar det inte alls. För många saker att reda ut och för lite jag egentligen inte kan påverka. För lång tid och för lite tid.
Jag är bra. Jag är värd. Jag är annorlunda. Jag är värd. Jag är intelligent, förnuftig, förstående. Jag ser ok ut. Jag är rolig och har humor. Jag är full av kärlek att slösa.
Men det hjälper inte.
Alla mina framsteg.. ändå blir det till inget.
Men men, biter ihop och hittar ljuset som finns där. Man får bara leta på ställen man inte tänkt sig.
Ta hand om er där ute. Ta tillvara livet. Våga och chansa. Ta risken och upplev.
Vänta inte tills det är för sent.
Värme i själen till alla som behöver. Än kan jag ge.
Jag är bra. Jag är värd. Jag är annorlunda. Jag är värd. Jag är intelligent, förnuftig, förstående. Jag ser ok ut. Jag är rolig och har humor. Jag är full av kärlek att slösa.
Men det hjälper inte.
Alla mina framsteg.. ändå blir det till inget.
Men men, biter ihop och hittar ljuset som finns där. Man får bara leta på ställen man inte tänkt sig.
Ta hand om er där ute. Ta tillvara livet. Våga och chansa. Ta risken och upplev.
Vänta inte tills det är för sent.
Värme i själen till alla som behöver. Än kan jag ge.
Hej på ett tag
Idag åker jag bort ett tag. Jag och långnosarna åker på äventyr över helgen.
Umgås med fina människor och underbara fyrbeningar. Jag behöver det.
Jag behöver lite tid iväg från allt.
Till Dig, du som får mitt hjärta att både slå och värka:
Jag Älskar Dig..
Umgås med fina människor och underbara fyrbeningar. Jag behöver det.
Jag behöver lite tid iväg från allt.
Till Dig, du som får mitt hjärta att både slå och värka:
Jag Älskar Dig..
Men halsband är fint ändå
Clareen vill gå ut. Jag är trött. Jobbigt läge.
Var är min sommar? Var är min blå himmel med strålande sol?
2 av 3 hundar har iaf fina halsband. Snart borde Tangos komma.
